Den kreativa ekonomin är tydligen, trots allt, inte viktig nog för Sverige

Skriven våren 2016.

Varumärket Sverige har från regeringshåll skapats för att uppvisa en vacker bild kring Sveriges värnande om den kreativa ekonomin. I denna story ingår att översvallande berätta om hur viktig den kreativa ekonomin är för vår lilla nation, både som exportprodukt såväl som en viktig indikator på vår exceptionella civilisering. Kulturekonomin formar den drivande sektorn för ungt nyföretagande i Sverige idag men ett uppenbart problem både för småföretagare och kulturföretagare är att inkomster och utgifter ofta är mycket periodiska, vilket är särskilt svårt för unga. Det finns ett starkt motstånd mot att bolagisera sina kulturella aktiviteter eftersom man inte längre har rätt till samma stöd som resten av samhället åtnjuter vid tillfällig arbetsbrist. Problemet består inte i att kulturföretagare vägrar ”anpassa sig till marknadsrealiteten”, utan att det saknas förutsättningar för att anpassa sig på ett meningsfullt sätt.

Det blir för kulturarbetare mycket fördelaktigare att sälja ”under bordet” eller driva olagliga verksamheter, eller att jobba helt utanför den ekonomiska sfären. Samtliga alternativ är givetvis samhällsekonomiskt motbjudande. Det är bisarrt att människor som arbetar otroligt aktivt med varierande former av ekonomiska och icke-ekonomiska projekt, ofta mer än 12 timmar om dagen, året runt, varenda år, ses som problem enligt vårt nuvarande stödsystem. Situationen blir att oerhört produktiva individer inte klarar av att täcka mat och husrum för att de anses utföra aktiviteter som potentiellt medför (ofta små) pengar. Ironin i sammanhanget är att man tvingas välja, såsom jag själv behövt flera gånger, mellan det egna småskaliga företagandet — som ändå sannolikt bekostar något av det allra nödvändigaste — eller att likt en livegen radera alla spår till försök att slippa rännstenen och anpassa sig diktatsmässigt till Arbetsförmedlingen. Detta är rätt och slätt resursslöseri då den samlade nationella produktionen sänks markant och samtidigt tvingar enskilda kulturarbetare att acceptera fattigdom och utanförskap. Att frilansa utan eget bolag leder även det till att en nekas A-kassa eftersom det kan innebära marginell självständighet i arbetet, vilket är omöjligt att totalt kringgå inom ramen för kreativa yrkesroller. Slutsatsen är att det inte lönar sig att driva kulturföretag, utan staten gör allt i sin makt att privilegiera ofrivilliga och osjälvständiga löntagare. Notera att en enligt rådande terminologi inte kan vara ofrivillig eller osjälvständig som anställd, utan endast som egenanställd (frilansare). Orwell vrider sig i graven, ännu en gång.

Det bör vara en rimlig åtgärd att kraftfullt omorganisera A-kassornas regelverk för att mer realistiskt kompensera tillfällig arbetsbrist för den stora mängd människor som helt eller delvis (försöker?) leva inom de kreativa näringarna. F-skattsedeln är en garant för välvilja till att skatta pengar och att få finnas officiellt som en ekonomisk enhet. Det skall vara bra, för hela samhället, att fler skaffar en F-skattsedel utan att en berövas den grundtrygghet som alla svenskar räknar med.

Sverige har ett markant identitetsproblem, där nya ekonomiska mönster likt fyrkanten försökts pressas ner i gamla, runda hål. ”Nya” Sverige bedriver idag en politik som gör det mycket enkelt att försvara negativa beteenden kring företagande, vilket tar sig form i exempelvis svartarbete och ovilja att starta företag, särskilt bland de som inte har en tidigare koppling till företagande. Politiken idag ger varken mig — eller många andra — rimliga möjligheter till ekonomisk trygghet, mat på bordet eller incitament överhuvudtaget att fortsätta driva företag utifrån det större samhällsperspektivet: företagandet blir en dyr hobby.